Livskunskap med inriktning på relationer, dialoger, kroppsliga reaktioner och mänskliga nätverk.
Psykodramametoden utformades av läkaren J.L. Moreno i Wien i början av 1900-talet. Utgångspunkten är barnets lek med rollbyten och dramatiseringar av sina fantasier. Detta lekens sätt att konkret hantera upplevelser i ett spontant flöde för psykodramat in på samhällslivets olika områden så som vård, utbildning och teater.
"En dag vandrade jag genom Augarten, en trädgård nära ärkehertigens palats, där jag såg en grupp av barn som sprang omkring. Jag stannade och började berätta en historia. Till min förvåning slutade andra barn att leka och anslöt sig. Där kom också barnsköterskor med sina vagnar, mödrar och fäder med sina barn och poliser till häst.
Från denna stund var ett av mina främsta fritidsintressen att sitta vid foten av ett stort träd i Wiens parker och låta barnen komma och lyssna till en saga. En viktig del av berättandet var att jag satt vid foten av ett träd, som i en saga, och att barnen drogs till mig som av magisk flöjt och de förflyttade sig kroppsligen från sina grå omgivningar till det magiska sagolandet. Det var inte så mycket vad jag berättade som själva berättandet; handlingen, stämningen av mysterium, paradoxen, det overkliga som blev verkligt. Jag var i mitten, ofta flyttade jag upp från trädets fot och satt högre, på en gren. Barnen formade koncentriska cirklar, den ena efter den andra. Himlen var gränsen.
Skälet till att jag valde teaterns väg istället för att grunda en religiös sekt, gå i kloster eller utveckla ett teologiskt system kan förstås om tänker på det sammanhang där mina idéer utvecklades. Jag led av en fix idé, som då kunde ha kallats en besatthet, men som nu, när skörden börjar kunna bärgas, kan sägas vara en gudagåva.
Denna fixa idé blev min ständiga kreativa källa; jag kände att det fanns en slags ursprunglig grundnatur som är odödlig och skapas ånyo med varje ny generation, ett första universum som innehåller allt och där alla händelser är heliga. Jag tyckte om denna förtrollade trakt och tänkte aldrig lämna den. Men gradvis kom ett beslut att lämna barnens värld och vandra ut i världen. Detta gjorde jag med ett beslut att låta min fixa idé vara min ledstjärna. När jag därför stod inför nya dimensioner i livet så fanns i mitt inre de ursprungliga former som jag upplevt bland de lekande barnen. Dessa erfarenheter blev min modell när jag ville utveckla nya former. Jag var extremt övertygad om dessa visioner. De föreföll mig omfatta en livsvkunskap innan experiment och erfarenheter bekräftade dem. När jag kom in i en familj, en skola, en kyrka, kongressen eller någon annan social institution, så visste jag att den hade blivit förvriden och jag visste att jag hade en ny modell för att ersätta den gamla strukturen.
Bakom sagoberättande och bakom sociodrama om samhället så sådde jag frön till en liten kreativ revolution"
(J.L. Moreno, Who shall survive, 1934)